Söderfjärden

Söderfjärdens historia

På 1600 -talet år var vattendjupet på Söderfjärden ca 4 meter. Det var långgrunt längs kanter så det gick knappast att utföra något traditionellt nätfiske. En urgammal fiskemetod användes på fjärden där 4 – 8 personer iklädda vattentäta skinnbyxor gick ut i vattnet med sk. ”vatar” som de drog efter sig mot land. Fisken fångades upp med håv eller händerna och kastades upp på land.

I takt med att landhöjningen fortskred, ökade intresset för Söderfjärden med förhoppningar om att mera mark kunde utnyttjas. Man skördade bl a stickgräs som gavs som foder till korna.

Redan 1777 hade Solf, Munsmo och Sundomborna gemensamt byggt en dammbyggnad. Genom dammbygget skulle det skapas åkermark på Söderfjärden. Bestämmelserna om hur dammluckorna skulle stängas och öppnas orsakade många tvister mellan byalagen. Socknens samtliga byar hade del i Söderfjärden, på den här tiden ägde normalt varje gård i Solf två skiften på fjärden. 1887 påbörjades ett nyskifte i Solf, som innebar att Söderfjärden delades mellan bönderna i Västersolf, Munsmo och Sundombyar.

Under normala somrar var många av odlingsmarkerna vattendränkta, och vid Riddardiket var vattendjupet så stort, att vattnet gick över knäna på folket som kom för att slå gräset. Under regniga somrar kunde vattnet nå upp till Söderfjärdsvägen så att när man steg ur kärran , steg man direkt ned i vattnet. Särskilt mödosamt blev slåttern på den vattendränkta delen av Söderfjärden. Slåtterfolket kunde vada omkring i det kalla vattnet i flera dagar, de somrar då det hade regnat mycket. det hände att ”koporna” ibland drev bort med vattnet.

Söderfjärden var sedan gammalt bebyggt med en massa små lador. Enligt sägen skulle dessa haft stor betydelse i 1808 – 1809 års krig mot Ryssland. Ladorna var många och något obekant för de ryska trupperna och dessa trodde att de var de svenska landstigningskårens tält.

De första nybyggarna flyttade till Söderfjärden 1902.

Söderfjärden är indelad mellan Sundom, Munsmo och Solf . Dessa byar tog initiativet till ett storartat invallnings- och torrläggningsprojekt åren 1919 – 1927. Man byggde bl a en damm med pumpstation, som vid behov kunde pumpa vatten ut till havet. Genom detta initiativ och arbetsinsats blev Söderfjärden helt och hållet torrlagt.

Fjärden där bönderna drog upp fisk på 1600 -talet och bärgade stickgräs på 1800 -talet, ger idag rika sockerbets- och spannmålsskördar, pga torrläggningen. Den gamla fjärdbotten blev till sist en lysande affär för jordägarna.

Källor:

– Söderfjärden, Ett nybyggarsamhälle, Holger Wester, Scriptum 1995

– Solf sockens historia , G. Rosenholm, Solf kommuns förlag 1965.

Torrläggningens historia

Torrläggningens historia handlar om Söderfjärdens förvandling från ett viktigt fiskevatten till ett omfattande jordbruksområde. Söderfjärden stod i förbindelse med havet via Strömmen och var ett fiskrikt område. Vattendjupet var på 1600-talet ca 3 meter, vilket gjorde det möjligt att fiska med många olika slags redskap. Även i Munsmo Strömmen och senare också i Riddardiket bedrevs ett givande fiske, inte minst av vårlekande fisk.

Första dammen anlades vid Munsmoströmmen år 1776 vid fjärdens utlopp till havet. Dammen byggdes av byamän från Solf, Munsmo och Sundom. Syftet med dammen var att utestänga vårflödesvattnet från Söderfjärden och befrämja gräsväxten. Dammen var byggd av jord och sten, och den var försedd med två luckor. Senare utökades antalet luckor till fyra. På 1820-talet tog bönderna initiativ till att avleda vattnet från Söderfjärden via ett centralt dräneringsdike, Riddardiket. Grävningen påbörjades år 1821. Riddardiket har allt sedan dess fungerat som den viktigaste länken i Söderfjärdens dräneringssystem. Man processade om underhållningsskyldigheten 1860 och 1889. År 1909 fördjupades Riddardiket och förlängdes. Man grävde för hand fram till år 1952, då Riddardiket och nackdikena första gången rensades med grävmaskin.

En eventuell torrläggning av fjärden diskuterades mycket i slutet av 1800-talet. I början av 1900-talet hölls möten där möjligheten att pumpa vatten från fjärden dryftades. År 1911 presenterades ett förslag till torrläggning som dock inte godkändes. Följande år presenterades ett nytt förslag med tre alternativ. Man kunde inte enas om torrläggningens genomförande, inte heller vid påföljande stämmor. År 1919 beslöt de intressenter som var för torrläggningen att verkställa den och så påbörjades arbetet.

De lokala konflikterna var stora och västersolfborna försökte sabotera arbetet. År 1921 sprängde de skyddsvallen och 500 ha torrlagd areal var åter under vatten. En speciallag, ”Lex Söderfjärden”, stiftades i riksdagen för att säkerställa torrläggningen. Först 1925 var torrläggningen av Söderfjärden säkerställd. Högsta domstolen hade då förkastat besvären mot projektet och eldsjälarna såsom Karl Schogster, GM von Esen, KA Veikkola och August Holmström kunde vara nöjda.

De första pumpningsförsöken som gjordes år 1922 misslyckades. I början av år 1926 blev pumphuset i tegel färdigt med tre eldrivna pumpar installerade. Dikningarna och invallningarna blev klara under 1920-talet och i och med det fick man 1430 ha ny åkermark.

År 1927 betraktades torrläggningen som formellt avslutad. Markägarna övertog ansvaret för verksamheten i form av ett dikningsbolag. Det var Nordens största torrläggningsföretag medelst pumpning. Ännu på 1940-talet pågick uppodling av de lägsta markerna på Söderfjärden.

Ett nytt och effektivare pumphus byggdes år 1964 invid det gamla, som nu får tjäna som museum. Det är fortfarande intakt med elmotorer och annan utrustning och en utställning med kartor över landhöjningens och torrläggningens olika skeden och fotografier på de som var ansvariga för genomförandet av torrläggningen. Samma år som det nya pumphuset byggdes målade en lokal konstnär, Eivor Holm, på det nya pumphusets väggar tre över 2 m höga målningar som beskrev torrläggningen. Under senare år har väggarna och taket i det nya pumphuset fått nya konstverk, av lokala konstnärer som Paula Blåfield (takmålning), Tapani Tammenpää, Nils Nygren, Lars Nedergård och Kaj Smeds.

Pumphuset2

En gemensam samtäckdikning påbörjades för Sundoms del 1981 i samband med nyskiftet. Detta var Europas största samtäckdikning. Åkrarna på Solfsidan hade täckdikats efter kriget, i huvudsak på 1950- och 60-talet.
I mitten av 1990-talet påbörjades gemensamt en reglering av täckdikningen. Tack vare den kan surhetsgraden hållas under kontroll, vilket förutom lantbruksnyttan också har betydelse för vattnets kvalitet i Södra Stadsfjärden dit vattnet rinner ut. Omfattningen av denna reglering är också unik i europeiskt perspektiv, bl.a. är det sammanlagt fråga om fler än 500 regleringsbrunnar.

Munsmo by

Munsmo bestod till en början av ett antal öar. De äldsta gårdarna i byn finns längs den gamla strandlinjen. Största delen av Munsmo, utom de yttersta gårdsgrupperna på Holmin och Öjran, ingår i landskapsområdet. Skiftesregleringen i byn i början av 1900-talet medförde att några gårdar flyttades utanför byn, men till största delen har bebyggelsen ändå hållits samlad i bykärnan och längs vägarna. Tidigare gick landsvägen över Strömmen vid Dammbacken och genom bykärnan i Munsmo. År 1967 byggdes den nuvarande vägen.

Pumpstationen vid Munsmo Strömmen i Söderfjärdens nordöstra kant har mellan femhundra och tusen besökare årligen. Det äldre pumphuset fungerar som museum idag med utställningar över Söderfjärdens och torrläggningens historia och i det nyare pumphuset finns väggmålningar, de äldsta från 1964, med anknytning till Söderfjärdens historia och den genomförda torrläggningen.

I Munsmo finns flera flyttblock som förr har varit föremål för folktro och även fått betydelse för traditioner. ‘Södärnestjörkon’ är ett stort tredelat flyttblock där byns barn samlades under visst spektakel på valborg. I Strömmen finns det mest omtalade flyttblocket ‘Stohellon’ eller ‘Strömstejnin’ som är stor, skrovlig och rödbrun. Vid Stohellon bodde ett sjörå.

Källa: Landskapsvårdsplan för Söderfjärden (Molander, Järvinen)